Direktlänk till inlägg 9 mars 2012
I miss my soulmate...
Ni vet, henne som man ringer och skvallrar med såfort man hör ngt nytt? Henne som man vänder sig till när man har det lite struligt med pojkarna, eller hon som alltid finns där och säger att man har fel när man tycker att man behöver banta? Den där vännen som man har som alltid finns där, och som - iaf känns det så ibland - har funnits med sedan stenåldern? Den där tuffa bruden som alltid vet vad man ska göra, hon som uppmanar till raka svar & konfrontationer? KOM HEM CAMILLA!
<3
Mina planer såg helt annorlunda nu, om någon frågat mig för två år sedan vad jag trodde att jag skulle göra idag, hur mitt liv hade sett ut och hur jag hade mått så hade svaret varit helt annorlunda. Vad gör jag idag? Utbildar mig till undersköterska...
" Blir du bara undersköterska? " Hallå? Jag ljuger ju om jag säger att det är ett glassigt jobb & visst är det tungt stundtals men, ärligt talat? "Bara underksöterska"? Snälla ni, tänk efter en gång till innan ni vräker ur er någonting sådant. ...
Ja herregud, terminen har nyss börjat och ändå känns det verkligen som att det snart är slut. Vilket ju också är sant, snart är vi färdiga med utbildningen och jag kan titulera mig "mentalskötare". Eller varför inte "Undersköterska"? Positivt, givetv...