Direktlänk till inlägg 3 september 2012
Ja herregud, terminen har nyss börjat och ändå känns det verkligen som att det snart är slut. Vilket ju också är sant, snart är vi färdiga med utbildningen och jag kan titulera mig "mentalskötare". Eller varför inte "Undersköterska"? Positivt, givetvis. Men ändå känns det som att .. Jag vet inte. Jag har lite samma känsla nu som jag hade när gymnasiet närmade sig slutet, lite utav JÄVLAR VAD SKÖNT ATT SLIPPA SKOLAN! Men också en hel del utav den där känslan som säger, vad händer sedan?
Utbildningen är klar, ja. Det är sant. Men sen då? Fortsätta inom äldrevården? Byta till rättspsyk? Jobba i Norge? Plugga i England? I really don't know. Trivs ju bra på demensavdelningen... Men det kan vara skoj att prova något annat också. Det är tur att jag har ett par månader kvar att bestämma mig, men det känns som att tiden springer iväg så, snart är det väl dags att säga hejdå till alla kurskamrater - fortare än man anar.
Usch det här blev änna ett deprimerande inlägg. Sluta läsa! ;)
Puss & Kram,
Icaaa♥
Mina planer såg helt annorlunda nu, om någon frågat mig för två år sedan vad jag trodde att jag skulle göra idag, hur mitt liv hade sett ut och hur jag hade mått så hade svaret varit helt annorlunda. Vad gör jag idag? Utbildar mig till undersköterska...
" Blir du bara undersköterska? " Hallå? Jag ljuger ju om jag säger att det är ett glassigt jobb & visst är det tungt stundtals men, ärligt talat? "Bara underksöterska"? Snälla ni, tänk efter en gång till innan ni vräker ur er någonting sådant. ...