Mina planer såg helt annorlunda nu, om någon frågat mig för två år sedan vad jag trodde att jag skulle göra idag, hur mitt liv hade sett ut och hur jag hade mått så hade svaret varit helt annorlunda. Vad gör jag idag? Utbildar mig till undersköterska, jobbar arslet av mig, har ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv eller hur jag vill leva, vad jag vill bo. Allt jag vet är att det inte blev som jag planerat och jag är inte helt säker på att det är bra. Jag är singel. Igen. Fast ändå inte på riktigt, inte i hjärtat. Jag står någonstans mitt emellan allting, mellan jobb och skola, mellan Sverige och utlandet, mitt emellan ... allt. Och det enda jag kan komma fram till är att det inte är tillräckligt. Jag vet för det mesta inte vad jag vill eller vad jag vill ha. Det enda jag vet att jag vill ha är något som jag inte kan få, och jag står bara still och väntar, lite som att vara fångad i tiden. Det enda jag vet är att 

IT'S NOT ENOGH. 

Jag önskar att det vore det, allt hade blivit så mycket enklare då. Lite små deppiga & snurriga tankar här utifrån skogen en torsdagskväll i September. Det ösregnar på utsidan & jag är trött. Har flängt omkring för mycket hela veckan.

Igen. 

I think I just found my

inspiration

" Blir du bara undersköterska? " 

Hallå? Jag ljuger ju om jag säger att det är ett glassigt jobb & visst är det tungt stundtals men, ärligt talat? "Bara underksöterska"? Snälla ni, tänk efter en gång till innan ni vräker ur er någonting sådant. Vem skulle ta hand om era släktingar när de blir gamla om inte vi gjorde det? Vem skulle lägga om ditt skadade ben om inte vi gjorde det? Vem skulle ta hand om din deprimerade morsa när hon läggs in på psyket, om inte vi gjorde det åt dig? I mitt jobb så är jag både psykolog, terapeft, kokerska, städerska, servitris, telefonist, jag ställer diagnoser (amatörmässigt givetvis, men agerar dock bollplank åt sjuksköterskorna ganska ofta), lägger om sår, tar prover, dokumenterar, möblerar, organiserar och agerar personlig assistent. Jag jobbar kvällar & helger när alla andra är ute och super, jag jobbar på julafton när du tittar på kalle anka och jag jobbar på nyår och midsommar - för om vi inte gör det så får dina släktingar ingen mat och ingen omvårdnad. Jag träffar människor som har missbruksproblematik, människor som är psykiskt sjuka, tar hand om allt ifrån utvecklingsstörda barn till kriminella busar och ärligt talat, vem fan ska ta hand om dig när du blir gammal?  jag är stolt över min (snart färdiga) utbildning och mitt yrke. Sedan kanske jag inte stannar i det hela livet - det kan jag omöjligt veta när jag är 22 år. Men en sak ska du veta, Undersköterskor är en viktig yrkesgrupp och Sverige skulle vara fan så mycket sämre utan oss. Jag behöver inte utbilda mig till läkare, advokat eller bli politiker för att räknas -för i så fall så hade vi ju inte haft några andra yrkesgrupper?

Just a thought. 

Erica 

Bara för att klargöra: Givetvis var det mer i diskussionen som gjorde mig förbannad, inte bara citatet längst upp... 

Ja herregud, terminen har nyss börjat och ändå känns det verkligen som att det snart är slut. Vilket ju också är sant, snart är vi färdiga med utbildningen och jag kan titulera mig "mentalskötare". Eller varför inte "Undersköterska"? Positivt, givetvis. Men ändå känns det som att .. Jag vet inte. Jag har lite samma känsla nu som jag hade när gymnasiet närmade sig slutet, lite utav JÄVLAR VAD SKÖNT ATT SLIPPA SKOLAN! Men också en hel del utav den där känslan som säger, vad händer sedan? 

Utbildningen är klar, ja. Det är sant. Men sen då? Fortsätta inom äldrevården? Byta till rättspsyk? Jobba i Norge? Plugga i England? I really don't know. Trivs ju bra på demensavdelningen... Men det kan vara skoj att prova något annat också.  Det är tur att jag har ett par månader kvar att bestämma mig, men det känns som att tiden springer iväg så, snart är det väl dags att säga hejdå till alla kurskamrater - fortare än man anar. 

Usch det här blev änna ett deprimerande inlägg. Sluta läsa! ;) 

Puss & Kram, 

Icaaa♥