While we're on the subjekt med vänner som finns där - eller de som inte finns där så vill jag bara passa på att dela med mig av denna bild (som cirkulerat länge, I know): 

Jag känner bara litegrann att.. Ibland kanske det är bäst att bara gå skiljda vägar? Jag orkar inte vara ledsen eller bitter över vad som har varit och hur det har blivit. Allt jag vet är att ett par utav de vänner jag trodde att jag skulle ha hela livet - de sprang iväg med svansen mellan benen när livet blev tufft. Ärligt talat så vet jag inte om jag är intresserad av att ha kvar någon kontakt med folk som inte kan stå kvar när det blåser? Alla får en andra chans, såklart. Men en tredje, fjärde eller femte? Jag är inte så säker på det.

Som när man blir tillsammans med "fel" kille, eller umgås med "fel" människor. Om argumentet vännen har är "han är inte bra för dig" (vilket är ett argument jag kan förstå) - är det då rätt läge att bara dra och låta saken ha sin gång? Kanske. Men är det vad en bra vän hade gjort? Nej, det tycker jag faktiskt inte att det är?  Men vänskapens vara eller icke vara är ändå ämnet som mina tankar kretsar kring ikväll.. 

Vänner sedan länge eller inte, men till och med en sådan som jag har en gräns och tyvärr så är den nog passerad för länge sedan. Jag har helt enkelt ingenting kvar att säga. 

Icaaa 

En bild säger mer än tusen ord

Ja, bilden är gammal. Det är nästan så att man kan säga att den är från stenåldern, och miljoner saker har förändrats på de 10 åren som har gått sedan jag fyllde 12. Allt har förändrats, förutom just den där känslan som uppstår när jag går ut i stallet. Känslan av att alla problem försvinner, lugnet, självförtroendet & lyckan. Jag ville bara få det sagt - att vad som än händer så återvänder jag hit.
This is my happy place. 

  Ett år sedan, exakt på dagen. 

Where do I go from here?

http://www.gp.se/nyheter/bohuslan/1.837786-valdsman-erbjuds-kurs  

Män som varit våldsamma i nära relationer (STO-området) erbjuds en gratis kurs... Helt rätt tänkt - idéen är faktiskt jävligt bra men den har ett litet problem - hur har ni tänkt att dessa våldsamma män ska komma dit? För ärligt talat så vet vi alla att den typen av män som misshandar sina barn, sin fru - flickvänn, sambo, whatever - är inte den typen av män som tar tag i sina problem. Visst kan det finnas ett fåtal undantag men de som verkligen hade behövt ledas in på rätt väg kommer inte dyka upp frivilligt, tyvärr... 

Dock måste jag ta av mig hatten & åstadkomma någon sorts knyckig nigning för att det överhuvud taget satsas mer på den här typen av.. Rehabilitering? Eller i alla fall att det uppmärksammas. Bra jobbat, Stenungsund!

Puss&&Kram

Icaaa

 Ärligt talat så har jag tröttnat på den senaste tidens debatter angående ridsportens svårighetsgrad. Till alla er där ute i världen som anser att ridning inte är en sport, att RGB inte förtjänade Jerringpriset och att vi är så väldigt "få" utövare i världen jämfört med fotbollens stora värld så måste jag säga att ni har en förbannat dålig verklighetsuppfattning. Ni säger att fotboll är en livsstil? Ärligt talat?  tänk en gång till.  För de allra flesta (undantaget proffsen då) så handlar det om... MAX 10 h träning per vecka. Om ens det? 

Jag som hästtjej överdriver inte när jag säger att jag lägger 6 timmar OM DAGEN i stallet, SJU DAGAR i veckan. Tro mig när jag säger att ridning - det är en livsstil. Det är det första jag tänker på på morgonen när jag vaknar, och det sista mina tankar vandrar kring på kvällen innan jag somnar. Oavsett om det är 30 grader varmt eller snöstorm. Men vet ni vad det bästa är? Jag är inte ensam. Jag är inte ensam om att gå upp klockan 5 en söndagsmorgon när alla fotbollsspelare ligger och sover, jag är inte ensam om att släpa vattenspänner eller laga leriga, sönderrivna täcken. Jag är aldrig ensam, för jag vet att det finns många fler som mig. Många fler som har valt en livsstil, och som håller sig till den i vått & torrt. Fotboll är inte en livsstil. Att gå på en match eller två i månaden och se ett par till på Tv - det är en sport, och ett intresse. Prova mitt liv i en månad - så lär du dig hur det är att ha sin sport som livsstil. I just had to say it. 

Fee free to think something else, 
du får gärna känna dig hotad av att Svenska folket röstade fram Rolf-Göran Bengtsson som vinnare av Jerringpriset. Det är inte mitt problem.
 
Fotboll i all ära - det är en bra sport. Men snälla snälla ni, klanka inte ner på en man som förtjänade våra röster. En man som tack vare sina prestationer representerar Sverige på ett stårlande sätt
- han kan inte hjälpa att ni är osäkra på er själva.

 Tack för mig. 
Icaaa 

Som ett steg mot förändring insåg jag en sak härom dagen, en sak som jag (antagligen ganska omedvetet) har gått & oroat mig över rätt länge. Han vill inte ha mig, punkt & slut. Kapitlet är avslutat och det är historia - nu har jag äntligen förstått. Förstått & gett upp. Vänner. Ja det kanske vi kan vara... Vi får se hur det blir med den saken. Det tog mig ett helt jävla fucking år att komma hit men nu har, som min kära mor skulle sagt, poletten äntligen trillat ner & alla hästarna står i stallet. Hissen har gått ända upp, eller alla spikarna är i plankan om det uttrycket faller er mer i smaken. 

Så när poletten nu äntligen har trillat ner så slipper jag ju faktiskt oroa mig över om jag ser tillräckligt bra ut (ifall jag möter honom helt oväntat) eller om hans tjejkompisar ser bättre ut/är bättre vänner än vad jag är. För vet ni vad? Jag var så bra som jag kunde vara, och gjorde allt jag kunde göra för honom och om det inte räcker för att han ska älska mig och för att det ska hålla.. Ja, då kan han fan va utan mig! Det är ju lättare sagt än gjort, därav 12-månaders terapin jag har haft med mig själv. Men nu är vi här - fredagen den 13e Januari & jag ska ut i stallet. Igen :) Min 4-benta älskling har varit riktigt duktig (& busig) de senaste dagarna så det här ser jag fram emot! 

xxx

Icaaa 

    BULLETPROOF!  

Tisdagen den 27e December, 2011. Bara 4 dagar kvar på det här året och allt jag har att säga är tack gode gud. Det här året har, med ett fåtal undantag, gått helt käpprätt åt helvete. Jag tänker inte dra historierna så ni kan andas ut, men ibland känner jag bara att allt hade kunnat bli så annorlunda om jag bara hade gjort ett par andra val... 

Hur som helst så är det dags att, för typ 100ade gången i ordningen, leva ett bättre liv nästa år - dvs om 4 dagar. Beach 2012 närmar sig med stormfart & eftersom jag inte känner för att vara singel längre så har jag ytterligare motivation till att gå ner alla extra kilon som jag har samlat på mig under året. Det hade varit underbart att kunna komma i mina svarta Lee jeans igen innan påsk. Är det någon som hänger på?!
     

Icaaa 
 ♥ 

So, I've been thinking - what did I ever do to deserve to be treated this way?
Vad är det som gör att du tror att du kan göra precis vad du vill? Det är nu jag kan säga massa crap som t.ex att du är ett svin och att jag inte har gjort någonting fel men sanningen är att det har jag säkert. Jag gissar stenhårt på att jag har varit för lätttillgänglig, förlåtit dig för lätt och helt enkelt mesat - låtit dig trampa på mig tills det föll sig naturligt att det skulle vara så. Illa, jaa absolut. Men jag får skylla mig själv, right? Om inte jag står upp för mig själv, vem ska då göra det? 

Om man slutar ge människor chansen att såra en, så kanske man klarar sig lite bättre här i livet? I might actually try that. Time for a run...
Over & out.